Tankar om skapandet och konsten

Vad är det stora Intet om inte en kamp? En regelrätt inre kamp mot det oerhörda att det över huvud taget inte finns någon djupare mening i tillvaron. Att varje tanke, gest och dröm saknar betydelse. Att allt är meningslöst. Att det endast finns tomhet. En gapande tomhet som stirrar stint i ögonen på oss människor. Och som därtill hånler åt alla våra försök att fylla livet med innehåll. Ty det tänker att varje försök hämtar sin näring ur ingenting annat än intet själv. Men ur intet kan ingenting varaktigt komma. Säg mig: Skulle det kunna vara så?

Likväl intalar vi oss att vi kan besegra intet genom att skapa. Ord, färger, toner och mycket annat står till vår tjänst. Och visst skapar vi alltid. I det avseendet är vi påhittiga. Förslagna. Vi är de som finner lösningar. Och inte sällan berömmer vi oss själva för vår rådighet. Vi anser oss vara övertygade om att vi är kapabla att besegra intet. Vansinne vore det väl om vi inte ansåg det. Alldeles riktigt, vi måste tro på att vi kan besegra det, som om vi var tvingade in i denna tro. Endast så kan vi mota bort den känsla av tomhet som plötsligt kan drabba oss mitt på ljusa dagen. Eller mitt i natten när det är som mörkast. Visst är det så?

Människans resa går från intet, genom intet, till intet. Inget muntert finns i den utsagan. Inte heller i nobelpristagaren Saramagos ord om att livet är det som är beläget mellan intet och intet. Dystert, säger någon ängsligt. Och dystert är det sannerligen. Man skulle kunna tycka att när allt kommer omkring torde det inte vara något märkvärdigt. Vi kommer från ingenstans, och upphör i ingenstans. Intet genomsyrar allt. Till och med varje rad i denna text. Eller hur?

Men att acceptera detta vill vi människor inte göra. Sådana är vi. Generation efter generation försöker överträffa tidigare generationers skapelser vars främsta uppgift torde vara att just mota bort intet. Förminska det med slagkraftiga versrader. Blända det med färgsprakande konstverk. Överrösta det med storslagna arior. Vad som helst gör människan för att tränga undan intet. Religioner skapas. Skyskrapor anläggs. Tv-apparater produceras i oändliga rader. Och internet byggs ut i rasande fart. Allt för att uthärda intets förödande intighet. Allt för att förlika sig med den ångest som härrör från det absolut suveräna i den gränslösa tomheten. För tomheten finns väl därute?

Det hävdas att det är människan själv som ska göra slut på intet som hon själv har skapat med sitt medvetande. För til syvende og sidst är förställningen om intigheten framsprunget ur hennes eget sätt att se på världen. Det är hon själv som har bjudit in det stora Intet. Det utgör en del av hennes sätt att tänka. Och hennes sätt att vara. Den franske filosofen Jean-Paul Sartre uttryckte det med en paradox:

Människan är inte vad hon är och är vad hon inte är.

Det var väl klokt sagt?

Men att jaga bort intet en gång för alla går nog inte. Det absurda är att vi inte ens kan fullt ut beskriva detta intet. Och kan vi inte det, hur ska vi då lyckas med att besegra det? Vissa talar om intet som det stillatigande. Stumt i sin gränslöshet och som underminerar allt. Andra talar om en existentiell avgrund. Ett bottenlöst svalg. Och åter andra om ett varats ontologiska ondska. Den eviga likgiltigheten. Många är beskrivningarna. Förmodligen till ingen nytta. Och det är i sin ordning. Då intet är inget annat än intet. Men stämmer det verkligen?

Den springande punkten är dock hur man ska förhålla sig till intet — varats allomfattande intighet. Att helt förneka intet vore ohederligt då det är väl dokumenterat av diktare, filosofer och andra tänkare. Att förneka varje människas känsla av tomheten vore att kränka deras privata erfarenhet. Att förneka vore att blunda och bedra sig själv. Att förneka är ingen lösning. Intet finns där. Ja, i det förnekandet finns inte någon lösning. Men om detta stämmer, finns det då ens en lösning?

I den mån det existerar en lösning torde den vara att just fortsätta att kämpa mot intet hur fåfängt det än må vara. Likt en Sisyfos vars sten är inkarnationen av det meningslösa. Likt en Job som om natten brottas med tvivlet om alltings mening. Likt en Viktor Frankl som enträget hävdade att livet måste ha en mening. Uppgiften blir följaktligen att aldrig förlika sig med intet. Att fylla det som förefaller vara omöjligt att fylla med mening. Fortsätta att envetet skapa och åter skapa, då vi existentiellt är tvingande till att intala oss själva att det är genom att skapa som vi kan driva bort det som saknar mening. Uppgiften blir att erövra mening. Eller åtminstone en illusion av mening. Och är inte illusionen vår största tillgång?

Det torde vara sant vad den tyske förromantiken Heinrich Wackenroder skrev, att det som uppstår ur intet, förgår i intet. Det som återstår är en kamp. En livslång och regelrätt kamp. Och för den som tror på den kampen blir allt lite lättare. Till och med för de som förlitar sig på att vetenskapen ska skänka dem mening när det är som ensammast. För att inte glömma de som tror att deras tillvaro kommer att fyllas med ett rikligt existentiellt innehåll när man väl instiftat att Gud en gång för alla är död. Så visst bör man sätta sin tilltro till kampen. En kamp vars främsta drivkraft vilar på en ironisk frågeställning: Om det inte är just det svårdefinierade intet som driver fram all mening?

Låt mig avsluta denna betraktelse med det som blev kvar på botten i Pandoras kärl: Hoppet. Marcus Aurelius hävdade i sina Självbetraktelser att ”inget uppstår av intet, lika säkert som ett något aldrig övergår till ett intet”. Att ta till sig hans ord är ingenting annat än en tidlös livsbejakande dogm som får en att gå vidare i livet. Eller varför inte finna tröst i Parmenides ord att existensen av rum omöjliggör intet. Uppgiften blir när allt kommer omkring att inte låta sig som en Roquentin i Sartres roman Äcklet uppslukas av intet. Att fortsätta att hoppas på att allt tal om intet är felaktigt, fast att vi inget kan veta om det. Hoppas på att det finns en tanke bakom vår gåtfulla tillvaro. Hoppas på att det visst finns en mening. Och tro på att det måhända finns en för oss okänd källa ur vilken all kärlek kommer ifrån. För vad vore våra liv utan kärlek? En kärlek som inte kan reduceras till själlösa atomer; en kärlek som ska förläna människan den åtrådda meningen. Jo, hoppas och tro måste vi. Annars blir allt en fråga om att uthärda. Stå ut. Och är det inte kanhända så att det är just på det sättet man ska förstå Leonard Cohens vidunderliga sångtext?

The Maestro says it’s Mozart
but it sounds like bubble gum
when you're waiting for the miracle,
for the miracle to come.

Publicerad i Opulens kulturmagasin

En av konstens paradoxala uppgifter – för det finns säkert fler – är nog att sätta ord på det som är ordlöst. Men vad betyder det? Att något är ordlöst? Förmodligen helt enkelt att man inte förmår att med ord fånga och återge det man upplever. Det vill säga att man inte mäktar med att med ordets hjälp ge en fullständig beskrivning av en upplevelse, då upplevelsen – som här står i singularis och i bestämd form – är allt annat än singularis och bestämd. Den består istället av en mängd sinnesintryck, som i sin tur ger upphov till känslor, tankar och minnen, vilka tillsammans är lika svåröverskådliga som ett monumentalverk av mosaik där början och slut saknas.

Bildligt talat är det som om upplevelsen i sig själv undflyr varje försök att bli instängd i begrepp eller andra tankeenheter; kort sagt, i språket. Och kanske är det just detta – det som inte går att fånga i skrift – som gör att konsten fortsätter att fascinera, och därmed bidrar till att ge sig själv – för att uttrycka sig en aning tillspetsat – sitt eget existensberättigande. Det ordlösa blir sin egen garant.

Och visst tar vi till konsten – detta vida och rymliga begrepp – för att fånga allt från djupaste melankoli till vanvettig glädje. Konsten – när den är som bäst för den enskilde betraktaren, men även för konstnären – blir alltid ett försök till spegelbild av den upplevelse som man vill gestalta, det vill säga en erfarenhet som man inte vill förlora. Och som i bästa fall finns där i verket bevarat likt ett fotografi i ett album. Minnet som är omöjligt att tala om på ett utförligt sätt, men som man kan frammana. Åtminstone hoppas man på det. Därmed blir det ordlösa samtidigt ett hopp, som i sin tur skänker mening, vilket torde vara det som allt går ut på. Att finna mening… i sitt eget liv. Och i andras.

Perspektivet att se konsten som meningsskapande blir just möjligt av det som inte går att fullt ut förklara, och som följaktligen är det begreppsmässigt ogripbara – det som vägrar att låta sig bli avklätt av tanken – en tillgång. Vilket är ytterligare en paradox, för trots att konsten i sig är meningslös – den kan endast få mening genom betraktaren – så skapar den mening.

Publicerad i tidningen Kulturen

Varför skriver man? Det har jag frågat mig många gånger. Kan det vara för att det finns något inom en som omöjligen går att fylla? Ett tomrum. Som bara finns där, som alltid har funnits där och som alltid kommer att finnas där. Jag undrar var detta tomrum kommer ifrån. Och varför det finns över huvud taget. Kanske för att påminna oss om något. Eller är det så att det vi en aning slarvigt brukar kalla tomheten inte är någonting annat än en kraft som driver oss människor att skapa? För är inte tomheten det vi vill fylla? Och är inte skapelsen i sig framsprungen ur ett tomrum? Är inte närvaron av tomhet den yttersta förutsättningen för allt skapande? För all lycka? För all olycka?

Det finns som bekant ögonblick när man är lycklig. Det finns stunder när man älskar att leva. Och det finns dagar när man upptäcker att allt finns inom en. Det finns dock även ögonblick, stunder och dagar när man är bedrövad, när man känner sig vilsen, när man upptäcker att man är oändligt ensam. Kanhända att skrivandet har blivit en människas sätt att hantera sin ensamhet. För ensamheten finns där hela tiden. Jag tänker plötsligt på H C Andersens berättelse om pojken som hade en glasskärva i sitt öga som förvrängde synen på honom. Böner och kärleksfulla handlingar blir den räddning som sedan befriar pojken från skärvan. Men hur befriar man en människa som bär på en ensamhet som blivit en del av henne själv? För ensamhet är inget ting som man kan plocka bort; ingen skärva eller tagg. Och är det ens önskvärt att bli befriad?

Ur En tindrande natthimmel

I Shakespeares sonett 76 kan vi från rad fem till åtta läsa:

Jag skriver jämt det samma, likadant, bekläder nya grepp i gammal dress, och låter dikten ta mitt namn i pant, visa på mig, min skapelseprocess. (Översättning: Eva Ström)

Vittnar dessa sonettrader om den skapande människans stränga självrannsakan och ängslan? Hennes rädsla för att inte längre ha förmågan att skapa något nytt, oron att inte kunna förlösa den kraft hon bär inom sig, och osäkerheten om värdet av det hon skapar.

Skapelseakten blir här för henne en kamp. Fylld av ett smärtsamt allvar. Och det är inte undra på att hon ibland – när tvivlet blir henne övermäktigt – hemsöks och frestas av den oerhörda tanken att ta av sig det förpliktande skapelseok hon bär på. För när varje försök till konstnärlig förnyelse avvisas blir hon frustrerad, nedslagen och för ett ögonblick blir resignationen något begärligt.

Men vem är det som avvisar henne? Det är hon själv och ingen annan än hon själv, då hon vet att det är endast hennes eget skapande som kan mota bort den existentiella tomhet som ständigt hotar att rasa in i hennes liv; en tomhet som ödelägger allt hon skapat. Men däri ligger också en paradox då hotet om ödeläggelse blir en drivkraft i allt skapande. Och kanske är det just därför hon – som avvisade sig själv – återigen tar mod till sig och fattar tag i den penna, i den pensel, i det partitur som tålmodigt väntar på henne.

Ur En tindrande natthimmel

Det finns något tvivelaktigt med konstkritiken. För vilka anspråk gör konstkritikern när denne uttalar sig om att ett konstverk är vackert? Ett sanningsanspråk? Eller är det så att man har upphört att tala om sanning i fråga om det som är vackert? Och vad betyder egentligen de där upplysande orden som man kan läsa vid varje konstrecension i de stora dagstidningarna? Det där orden att en recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Idag tycks det finnas en utbredd rädsla för det man kallar sanning. Och frågan är om man över huvud taget kan finna någon som vågar tala om det som en gång i tiden kallades det sant vackra. Sanningen har blivit ett skällsord. Ja, rent av ett invektiv. Det finns förvisso de som säger att ett verk är vackert, men med den (av tvång) erforderliga reservationen att det endast är en sanning för denne, och att det vackra mycket väl kan framstå som något fult för någon annan. Ja, så talar de riktigt försynta konstkritikerna. Man kan nästan få intrycket av att diplomati har blivit ett honnörsord i kritikerkåren. Det är uppenbart att den som vill veta vad som är vackert i en mer objektiv, tidlös aspekt är – för att uttrycka sig en aning tillspetsat – hänvisad till en annan tidsepok.

Men när ingen vågar uttala sig om vad som är sant vackert i en mer objektiv mening, då är också det sant fula något relativt och personligt. Konstkritikerna nickar förmodligen instämmande här. Frågan är emellertid om innebörden av denna rörande överenskommelse mellan dem är ett misslyckande? För om samma resonemang – om det relativa och personliga – skulle tillämpas i fråga om etiska föreställningar, skulle då inte allt kunna bli tillåtet? Och vad händer när det inte längre finnas några grundläggande goda etiska handlingar? Vilka är konsekvenserna när varje handlings moraliska värde endast vilar på det som är relativt och personligt?

Avslutningsvis kan man fråga sig om denna problematik som rör det objektiva och subjektiva endast är ett reellt problem när det gäller etiken. Och skälet till det är att etiska tvister påverkar människan i mycket högre grad än estetiska. Därför är det lättare att relativisera en estisk frågeställning än en etisk. Men kanske borde det inte var så. I alla var det inte så i Oscar Wildes Dorians Grays porträtt där moral och skönhet är djupt sammanflätade.

Publicerad i Opulens kulturmagasin

Om konstteoretikerna skulle få höra att en konstnär ställt sig och onanerat offentligt på en kyrkogård, skulle de först känna moralisk indignation, sedan förundran… och till slut skulle de fråga sig om inte detta tilltag måste betraktas som konst.

Konst är konstigt. Och med den inställningen tar man död på mycket, som till exempel barnets nyfikenhet. Vilket är bedrövligt. Eller rättare sagt ansvarslöst. Är det något som barn – och vuxna – behöver så är det just konst. Men för att ta del av konstens rika värld, måste först den välvilliga inställningen finnas.

Jag välkomnar konsten, även de verk som jag ogillar. Jag välkomnar varje utställning, konstig som okonstig. Jag välkomnar allt som får mig att se det jag inte ser. Med den inställningen öppnar man upp för något nytt; bortom det givna och tillrättalagda. Och konsten blir då inte bara en ren estetisk underhållning, utan mycket mer därutöver.

Att vidga perspektiven – att se mer än vad man vanligtvis gör – är som bekant betydelsefullt. Där kommer konsten in, då den öppnar upp för olika sätt att se på tillvaron. Och ju fler perspektiv man har desto mer växer man som tänkande och kännande människa. Men som sagt, konst är ingen självklarhet. Det är därför man kan höra dem som säger att konst är konstigt. Visserligen säger de orden mer om dem själva än om konsten, men likväl tar sådana yttranden död på nyfikenheten hos barn.

Men barns nyfikenhet är viktigt för deras utveckling. Det får man inte glömma. Därför kan jag inte bli annat än glad när konstmuseer i landet bjuder in unga människor till utställningar, där de får möjlighet att upptäcka konsten.

Och här vill jag ge Norrköpings konstmuseum en eloge för utställningen Luftslottet. En gränsöverskridande utställning som handlar om luft, drömmar och fantasivärldar. Och om kreativitet, skapande och viljan att förstå det som är främmande.

Publicerad på Kultursidan

Tänk så mäktigt medvetandet är. För mäktigt är det. Enastående mäktigt. En oskattbar gåva som bara finns där i vårt huvud när vi träder in i denna förunderliga värld. Snabbt finner det sig tillrätta och inom ett år har vi genom dess försorg fått början till ett språk. Ja, så mäktigt är det att man häpnar över dess kraft.

Det väller fram som en obeveklig våg och vrider och vänder på allt som kommer in i dess herravälde. Så stark är dess kraft att det kan förmörka en himmel med endast en tanke. Så stark är dess kraft att det kan upphöja det mest obetydliga till att bli början till en tidlös saga. Och så starkt är det att det till och med mäktar med att ge oss något så storslaget som drömmar, hopp och tro.

Betänk att vi talar om en kraft som ständigt står till vårt förfogande. Och vårt medvetande sväller ju mer intryck som rasar in genom sinnena. Ögon, öron, näsa, mun och den övriga kroppen är dess trogna tjänare. Och medvetandet – detta sinnrika underverk – är så till brädden fyllt av vilja, fantasi och kreativitet att det kan få oss att bygga broar över strida vattendrag, konstruera farkoster som tar oss långt utanför vår egen värld, och därtill skapa vidunderlig musik; musik som kan få oss att ana vårt gåtfulla ursprung. Säg mig, var kommer denna kraft ifrån? För den kommer väl från någonstans?

Det enda vi måhända vet är att medvetandet, denne hängivne bundsförvant, finns här för vår skull. Och kanhända att var och ens medvetande är en del av ett gränslöst medvetande som vi aldrig kommer att kunna överblicka. I det perspektivet blir medvetandet också något oerhört. Något som vi måste vara rädda om. Sedan spelar det ingen roll av vem vi fick det till skänks. Det finns där likt ett mysterium. Fyllt av möjligheter.

Ur En tindrande natthimmel

Det finns något bedrägligt med utsagor om att ett konstverk är vackert. För i dem finns något fordrande.

- Det är vackert! utropar någon.

Dessa ord om att verket är vackert är inte bara en åsikt som någon har uttryckt. Det finns något mer, något som vi skulle kunna kalla ett krav; ett krav på att alla andra ska tycka det samma som en själv, i alla fall alla de som kan anses vara tillräckligt kultiverade. Att man sedan diskuterar huruvida verket är vackert eller ej, visar bara på att så är fallet. Man gör så att säga anspråk på att ens egen utsaga – att det är vackert – är sann.

Men sann på vilket sätt? Sann på ett med naturen överensstämmande sätt, eller på ett med konstvärlden överensstämmande sätt, eller rentav på ett sätt som stämmer överens med ens privata föreställning om vad som är vackert? Ja så är det, säger någon. Men att hävda att något är vackert i överensstämmelse med något annat innebär samtidigt att man möjligen går för långt i sina anspråk, och detta oavsett hur väl bevandrad man är i ämnet. Och förklaringen till det är förmodligen att det vackra i grund och botten ligger bortom det som är kunskap. För vad innebär det att ha kunskap om det som är vackert? För att inte tala om det som är fult? Och är det verkligen vackert eller fult? Och vad betyder då det där ”verkligen”?

Frågan är om inte det vackra ligger bortom språket, alltså det som utgör en grundförutsättning för all kunskap.

- Det är vackert!

En sådan utsaga måste antagligen höra till våra upplevelser, det som omöjligen går att kvantifiera, det som varken kan vägas eller mätas, det som inte går att med språkets hjälp fullt ut beskriva. Annorlunda uttryckt: Det som inte finns plats för i någon vetenskap. Eller för att tala med Emmanuel Kant, utsagan är inget annat än ett omdöme, inget bestämmande.

Jag inledde denna text med att utsagor om det vackra är bedrägliga. Och anledningen till att jag tar upp det är att just det icke uttalade kravet: Att det är vackert – det så kallade sanningsanspråket. Ett krav som möjligen måste finnas där för att utsagan ska bli meningsfull. Man är så att säga angelägen om att berätta hur det faktiskt ligger till. För inte vill man beskriva något med reservationen att så tycker i alla fall jag? Vilket återigen blir tydligt när någon motsäger ens utsaga. När diskussionen uppstår. När meningsskiljaktigheterna blottas. Ja, finns det inte något i oss som gör oss obekväma när någon tycker att man har helt fel om vad som är vackert? För inte vill man avvika ifråga om det estetiska, när man därtill anser sig vara insatt i ämnen som just rör det vackra och det fula?

Kanske är hela mitt resonemang felaktigt. Kanske inte. Ja, vissa hävdar säkert att det är felaktigt, andra menar möjligen tvärtom att resonemanget är alldeles korrekt. Så vi får ta förnuftet till hjälp. Men inte är det säkert att man med vägledning av det kan komma fram till något bestämt. Och hur svårt är det då inte att avgöra vad som är vackert eller inte vackert, trots, eller rättare sagt på grund av, vår vilja att våra utsagor ska kunna göra anspråk på det som är verkligen sant vackert, det vill säga vackert i någon objektiv mening.

Jag undrar här om det inte är först när vi inser den fulla vidden av utsagans bedräglighet, som vi på allvar kan tala om att ett konstverk kan ha en försonande och fostrande förmåga.

Ord kan utöva en alldeles säregen dragningskraft. För mig är ordet dystopi ett av dessa. Ett olycksdigert ord. Eller rättare sagt ett ord som skapats för att återge något skrämmande. Det kommer från grekiskan och betyder: Dålig plats, och används när man talar om en mörk samhällsvision. I litteratur och film, för att inte tala om dataspel, finns det gott om dystopiska skildringar, som till exempel Ray Bradburys roman ”Fahrenheit 451” som inleds med orden: Det var ett nöje att bränna.

Härom veckan läste jag den välskrivna och tänkvärda essän Dystopi som är författad av intendenten Martin Sundberg på Norrköpings konstmuseum. Essän är utgiven av museet i samband med den pågående utställningen med samma namn. Efter att ha läst den besökte jag utställningen, vilken gav mig en uppsjö av tankar. Och det är dessa som jag här vill redogör för.

Det finns något nödvändigt med dystopier. Nödvändigt i den meningen att de ger oss både inre och yttre bilder och därtill intellektuella verktyg för att förhålla oss till det som skrämmer oss. Dystopier – när de är som bäst, det vill säga när de är genuint skrämmande – är likt varningsklockor. Som vill slå larm om att något katastrofalt kan hända; något som kan förändra allt.

Ett samhällssystem med all dess komplexitet är alltid svårt att greppa med tanken. Än svårare blir det när det är inlemmat i ett större system. Det globala. I sådana oöverskådliga världsomspännande system finns alltid makter med dolda agendor. Och det är bland annat dessa agendor som dystopisk konst, litteratur, film och andra konstarter vill göra oss uppmärksamma på. Kulturen blir här den kraft som får klockorna att ringa.

Utställningen Dystopi fick mig att tänka på den tyske filosofen Friedrich Hegel som ansåg att människans historia kan liknas vid en slaktbänk. Vilket inte är så speciellt muntert. Men nog ligger det mycket i det om man betänker allt lidande som funnits genom årtusendena. Ett lidande som för övrigt finns gestaltat i utställningens urval av grafik, som exempelvis Albrecht Dürers träsnittsvit "Apokalypsen" från 1511 och Francisco Goyas "Krigets fasor" 1810-1815.

I utställningen finns även en oljemålning av Carl Kylberg. Det är en målning som brinner av färger och heter ”Solnedgång vid havet”. Om den lär Prins Carl ha yttrat: Öh, det är en atombomb! Ett yttrande som kan tyckas passande i en utställning om dystopier. Här tänker jag osökt på Arthur Koestlers ord i hans bok Janus: Från medvetandets gryning till den sjätte augusti 1945 har människan varit tvungen att leva med sin individuella död som framtidsperspektiv; sedan den dag då första atombomben fördunklade solen över Hiroshima har mänskligheten som helhet varit tvungen att leva med framtidsperspektivet att utplånas som art.

Det jag nu ska skriva kan tyckas en aning anmärkningsvärt, men faktum är att jag kände mig lättad efter att ha sett utställningen Dystopi. Ni förstår, jag kom till insikt om att en dystopi är en motkraft. Varje dystopi vill göra oss uppmärksamma på det som måste uppmärksammas – det destruktiva. Varje dystopi vill ändra riktningen på en utveckling som kan leda till än mer lidande i världen. Varje dystopi vill hindra att allt kommer att gå åt helvete. Det finns med andra ord något paradoxalt med dystopier: De lyfter fram hoppet. Det hopp som inte får gå förlorat.

När man har tagit del av en dystopisk gestaltning börjar man fundera över om den verkligen kan stämma. Är framtiden så mörk och skrämmande? Den slovenske kulturkritikern Slavoj Žižek har sagt att det idag är lättare att föreställa sig mänsklighetens undergång än ett alternativt samhällssystem. Kanske stämmer det. Kanske inte. Frågan kvarstår dock: Är framtiden mörk och skrämmande? Ja. Men också nej. Och detta nej engagerar. Däri ligger hoppet. Det är ett förpliktande nej. Ett nej som riktas mot oss personligen, då vi har ett ansvar mot våra barn och barnbarn; ansvar mot framtida generationer.

Dystopier gör att det börjar ringa i varningsklockorna. Och sådana klockor vill inget annat än att höras. Det är vår skyldighet att ta till oss klockornas larm. Lyssna till dem. Uppmärksamt. Och därefter handla. Och återigen handla. Innan det är för sent.

Melker Garay

Utställningen Dystopi på Norrköpings konstmuseum pågår fram till den 5 februari 2017.

Publicerad på Kultursidan