English
Meny MENY

2016

Papegojan. Akryl på canvas 150 x 100
Papegojan. Akryl på canvas 150 x 100
Foto: Dani Kormazean

 

Fågeln som stod upp mot mörkret. 100x150 Akryl Blandteknik
Fågeln som stod upp mot mörkret. Akryl Blandteknik 100 x 150
Foto: Dani Kormazean
Text »

Fågeln som stod upp mot mörkret

Det var en gång en tupp som satt på ett kyrktorn, såsom kyrktuppar brukar göra. Från tornet hade tuppen sett mycket. Ibland tider av ljus, ibland tider av mörker. Och mörker var det nu över världen. Ett mörker som omslöt människornas hjärtan. Trots att det snart var jul.

En dag undrade tuppen: Varifrån kommer detta mörker? Och den tog mod till sig för den visste att mörkret inte gillade att man ställde frågor. Men tuppen fortsatte i dagar och veckor att tänka på den frågan. En fråga som ledde till fler frågor. Till slut ställde den frågan: Varför måste vi ha detta mörker? I den stunden tändes ett ljus av hopp i tuppen. Ett hopp som växte och växte.

Så en natt började kyrkklockorna ljuda. Människorna tittade förvånat ut genom sina fönster och där – på toppen av kyrktornet – såg de att tuppens färger sken så starkt att det väldiga mörkret vek undan. Alla var förstummade. Aldrig hade man sett något liknande.

Ståndaktigt stod tuppen där i natten och lös så förunderligt vackert. Och människorna tog till sig ljuset som den modiga fågeln skänkte världen. Hoppet spred sig bland dem och man gick ut på gatorna och sa att mörkret ville man inte längre ha.

Det var så det besegrades. Mörkret. Allt hade börjat med en fråga. Och den som hade ställt frågan var fågeln som tagit mod till sig. Fågeln som längtade till ljuset som alla hade glömt bort. För den kunde sin historia. Den mindes att bortom mörkret fanns ljuset. Och nu när ljuset spred sig över världen talade alla om fågeln som stod upp mot mörkret.

Melker Garay

November 2016

 

Den fula gubben. Blandteknik 100cm x 150cm
Den fula gubben. Blandteknik 100cm x 150cm (närbild)
Den fula gubben. Blandteknik 100 x 150
Foto: Dani Kormazean

 

Svart relief. Blandteknik 80 x 120.
Svart relief. Blandteknik 80 x 120.
Foto: Dani Kormazean

 

Emancipation Blandteknik 100cm x 150cm
Emancipation Blandteknik 100cm x 150cm (närbild)
Emancipation. Blandteknik 100 x 150
Foto: Dani Kormazean
Text »

Emancipation

Denna målning är ingen målning. Jag skulle vilja säga så men det är lönlöst. Den finns i en kontext som tvingar den att bli en målning. Den är dömd att vara det. Den kan inte träda ut ur sig själv och bli något annat. Fångad är den. Inklämd och instängd i en tvingande omständighet. Vilket osökt får mig att tänka på Goethes ord: Först i begränsningen visar sig mästaren.

Jag har gjort denna tredimensionella målning i ett försök att tränga ut ur den förment ofrånkomliga tvådimensionaliteten där allt är platt. Den materiella plattheten ingår i den traditionella definitionen på bildkonst och utifrån denna platthet skapar man illusionen av djup. Illusionen är med andra ord bildkonstens utmaning och möjlighet.

Som bekant begränsar sig inte illusionen som fenomen till endast det tvådimensionella utan finns i alla tänkbara dimensioner. För där det finns tanke finns även illusion. Men möjligen är det inte bara illusionen som intresserar mig i denna målning utan också fantasins obändiga kraft. Att ständigt överskrida. Att djärvt trotsa det omöjliga. Att spjärna emot och betvivla det givna. Det givna i dubbel bemärkelse. Det givna som man har fått till sig av det som är stipulerat, den så kallade normen – den som på samma gång är vägledande och kvävande. Men även det givna som har sina grund i ens egna medvetna och omedvetna beslut – frivilliga såväl som ofrivilliga.

I detta verk finns en värk. Som kommer av att lager efter lager håller på att brista, spricka, krackelera. Visst hör man ljudet från det, och snart faller något till golvet. I fantasin sker detta. Åtminstone i min. Kanske även i betraktarens, om denne nu vill träda in i målningen på samma sätt som jag väljer att göra. Ett verk har ju många ingångar, både små och stora, synliga och osynliga, tillåtna och otillåtna. Jag talar om värk då jag anser att all emancipation – både den fysiska och psykiska – är i olika grader smärtsam.

Det är förklaringen till att man kan se slitningarna på ytan; den långsamma söndringen som uppstår när kloten ivrigt och enträget försöker att frigöra sig från den förhärskande plattheten; en platthet som i sin tur lika ivrigt och enträget försöker hålla kvar det som aldrig kan hållas kvar. Klotet som vägrar att försvinna in i den platta ytans förkrossande anonymitet.

Ja, så vill jag se på denna målning eller kanske borde jag säga skulptur. En skulptur som vill göra sig fri från dess påtvingade former. Det vill säga bejaka det som inte fick bejakas: Att få falla sönder.

Melker Garay

November 2016

 

Blomman. Blandteknik 120 x 100
Blomman. Blandteknik 120 x 100
Foto: Dani Kormazean
Text »

Människorna tycks inte begripa att jag kommer att dö. Istället gör de en stor sak av att jag växer var dag och att jag snart kommer att slå ut. Och när jag väl har slagit ut kommer man att säga att jag är en praktfull skapelse, behaglig att titta på. Jag vet att det kommer att bli så. För så var det för de andra, de som förlorade sina färger och tynade bort.

Det jag nu ska skriva låter hemskt: Jag önskar att jag inte hade blivit till. Ja, så är det. Och det har gått så långt att jag om dagarna hoppas att man låter bli att vattna mig. En blomma borde inte tänka så, men jag tänker så. Jag kan inget annat.

Men för all del, än ska jag inte dö. De kommer, som de säger, att med kärlek ge mig vatten. Men vad är det för kärlek att låta mig få uppleva den förnedring som skall komma? De talar om kärlek som om det vore en självklarhet, men de förstår inte att deras kärlek förlänger mitt meningslösa liv. Ja, mitt liv är meningslöst. För vad finns det för mening med att man låter mig först få uppleva min blomstring för att sedan, när jag har fått stått där i min prunkande prakt, låta mig långsamt vissna bort?

Man säger att livet kan vara grymt. Det stämmer inte. Livet är grymt, när ens egen undergång är bestämd redan på förhand. Nej, ingen kommer undan förgängelsens tyranni. Hjärtlös är den som skapat livet. Men alla de som är omkring mig tänker inte så. De talar om livet som en gåva, som om den som gav dem livet var fylld av kärlek. Och visst. Det är sant. Livet kan onekligen upplevas som gott, men bara om man låter sig bedras av lögnen. Vilken lögn? undrar ni. Livslögnen, om den nu är bekant för er. Den människa som emellertid funderat över denna lögn och därtill genomskådat den, kommer förr eller senare att stå där tom och naken i sin villfarelse om det goda livet, och önska sig att denne inte tänkt över huvud taget.

Dåren bland oss klarar sig dock. Det gör han alltid. Och på sin dödsbädd kommer han att lovprisa livet för att han har kunnat leva ett gott liv här på jorden. Skrattat och sjungit har han också gjort, likt ett litet barn. På sätt och viss avundas jag dåren. Han har ju i alla fall varit lycklig, den jäveln.

Tiden har gått. Det var länge sedan som jag slog ut i min prakt; då jag stod stolt och rakryggad och gav världen underbara dofter. Men tiden har som sagt gått, och nu står jag här och väntar på att allt ska ta slut.

Ni tycker kanske att mina tankar är alltför dystra för att behaga er. Och att jag är bitter. Det stämmer. För visst är jag bitter. Det är jag verkligen. Bitter över att jag inte kan vara dåren som brister ut i skratt när han ser sina blad förtvina. Bitter över att jag inte förmår att sjunga och gråta av glädje när solen värmer min sedan länge kraftlösa kropp. Bitter över att människorna inte begriper att jag inte vill någonting annat än dö.

Melker Garay

Ur novellsamlingen Fågelskrämman

 

Blandteknik 120 x 100
Blandteknik 120 x 100 (närbild)
Blandteknik 120 x 100
Foto: Dani Kormazean

 

Avvikelsen. Blandteknik 100 x 150
Avvikelsen. Blandteknik 100 x 150
Foto: Dani Kormazean
Text »

Avvikelsen

På denna målning kan vi se en ojämn ansamling av något knubbigt mot en jämn yta. Är det något som avviker i den? Om det funnits en svart fläck i målningen så skulle man kunna påstå att det svarta avviker. Men här finns endast vit färg. Och därmed torde åtminstone det vita inte avvika då det dominerar helt. Så vad avviker? Vad är det, för att tala med Aristoteles, i materialet eller formen som är skadat? Det släta? Det knubbiga? Man skulle kunna tycka att det är något av detta som avviker från normen, det vill säga det estetiskt behagfulla.

Vad beträffar det släta så är det antagligen mer kopplat till normen än det knubbiga, då det släta förmodligen associeras med antika marmorskulpturer. Det släta blir måttstocken. Men behöver det verkligen vara så, i en tid då allt – i god postmodernistisk anda – är möjligt. Någon skulle kanske till och med kunna hävda att man kan vända på resonemanget; att det knubbiga är det mest estetiskt njutbara i målningen. Då blir det knubbiga den normativa måttstocken. Och naturligtvis finns det säkert någon som istället hävdar att det går alldeles utmärkt att påstå att inget avviker eftersom det släta och det knubbiga tillsammans konstituerar själva målningen. Eller så är det mer frågan om en paradox: Det är målningens ändamål att avvika och därmed upphör avvikelsen. Kanske är det så. Kanske inte.

I den aktuella målningen kan man fråga sig: Vem vill ha en märklig, knubbig utbuktning på en tavla som inte tycks föreställa något meningsfullt? Eller är frågan felaktigt ställd? Ja, varför skulle man inte kunna uppleva den förment förskräckliga utbuktningen som estetiskt behaglig? Oavsett svaret, måste man nog fråga sig om inte avvikelsens största bidrag är att just avvika. Den finns där för att definiera normen – det estetiskt förtjänstfulla. Eller rättare sagt: Avvikelsen finns där för att problematisera det estetiska.

Vi lever i en tid där konst mer och mer tycks sakna normer. Föreställningen om den universella estetiska normen har blivit suspekt. Med andra ord: Allt är tillåtet. Och naturligtvis kan man fråga sig om inte den inställningen omöjliggör utsagor såsom: Detta är inte konst.

Men om det nu inte är konst, då inställer sig ofördröjligen frågan: Vem ska avgöra slutgiltigt vad som är konst? De enskilda konstnärerna som var och en månar om sina intressen? Eller konstakademierna – de som lär ut vad konst är? Och som även de ta vara på sina intressen. Eller är det institutionerna – de som köper in ”riktig” konst? Som också de har sina intressen för ögonen.

Vilka det än är, så kommer de som gör anspråk på att slutgiltigt avgöra vad som är riktig konst troligtvis att bedra sig själva. Det är bara att se tillbaka i konsthistorien; avvikelsen blev med tiden inte sällan normen.

Melker Garay

November 2016

 

Syrien. Blandteknik 120 x 100.
Syrien. Blandteknik 120 x 100. Närbild.) Syrien. Blandteknik 120 x 100. Närbild.)
Syrien. Blandteknik 120 x 100
Foto: Dani Kormazean
Text »

Syrien

Hur ska man kunna begripa kriget i Syrien? Vari ligger dess absoluta nödvändighet? Och säg mig, vad ska kunna uppväga allt lidande som kriget har gett upphov till?

Jag kan inte ge svar på dessa frågor. Likväl vill jag begripa det som möjligen inte går att begripa. Det vill säga det som ständigt återkommer genom hela historien: Krigen med alla sönderslitna kroppar och den oändliga smärtan.

Ambitionen att begripliggöra det onda finns i konsten. Exempel på det är Pablo Picassos Guernica, Fredrik Reuterswärds Non Violence och Martha Roslers PHOTO OP.

Den abstrakta målningen nedan är mitt sätt att gestalta ilskan och sorgen jag känner över allt mördande i Syrien. Ett mördande som alltid sker i det förment godas tjänst. Med andra ord: Man bör alltid vara misstänksam – vara på sin vakt – mot de som påstår att de företräder det ”goda”.

Melker Garay

November 2016

 

Akryl på canvas 100 x 150
Akryl på canvas 100 x 150
Foto: Dani Kormazean

 

Akryl på canvas 120 x 100
Akryl på canvas 120 x 100
Foto: Dani Kormazean

 

Akryl på canvas 100 x 120
Akryl på canvas 100 x 120
Foto: Dani Kormazean

 

Foto: Eva Lindblad

Sverige åt svenskarna. Blandteknik 100 x 150
Sverige åt svenskarna. Blandteknik 100 x 150 (profil)
Sverige åt svenskarna. Blandteknik 100 x 150
Text »

Sverige åt svenskarna

Svenska fanan är vacker. Det gula korset över det blå fältet. I den fanan kan man tolka in mycket. För mig är den en symbol för öppenhet. Och öppenhet ska vi nog vara rädda om.

Hemskt är det när nationalister, i sin iver att visa att de är bäst på att vara svenskar, kränker andra så att Sveriges fana förfulas – korset skrumpnar och blir maskätet av de maskar vi kallar inskränkthet.

Det är just denna inskränkthet, som har sina rötter i enfald och rädsla, som jag har försökt att fånga med denna målning. I den ser vi en fana som ingen är stolt över, utom de nationalister som är förblindade av sin fientlighet mot allt främmande och som inte ser att fanan förvandlats till något fult och sjukt.

 

Spegeln. Akryl på canvas 120 x 100
Spegeln. Akryl på canvas 120 x 100 (profil)
Spegeln. Blandteknik 120 x 100

 

Akryl på canvas 100 x 120
Blandteknik 100 x 120

 

Akryl på canvas 150 x 100
Akryl på canvas 150 x 100

 

Akryl på canvas 150 x 100
Akryl på canvas 150 x 100

 

Akryl på canvas 100 x 120
Akryl på canvas 100 x 120

 

Akryl på canvas 100 x 150
Akryl på canvas 100 x 150

 

Akryl på canvas 150 x 100
Draken. Akryl på canvas 150 x 100

 

Flugan. Akryl på canvas 120 x 100
Flugan. Akryl på canvas 120 x 100

 

Akryl på canvas 120 x 100 Akryl på canvas 120 x 100 (profil)
Blandteknik 120 x 100

 

Akryl på canvas 100 x 150
Spåren efter en nattfjäril. Akryl på canvas 100 x 150

 

Akryl på canvas 100 x 150
Caballo. Akryl på canvas 100 x 150

 

Akryl på canvas 150 x 100
Blandteknik 150 x 100

 

Остатки (Astatki). Akryl på canvas 120 x 100
Остатки (Astatki). Akryl på canvas 120 x 100

 

Akryl på canvas 100 x 150
Akryl på canvas 100 x 150

 

Blandteknik 100 x 62
Blandteknik 100 x 62

Trofé. Akryl på canvas 120 x 100 Trofé. Akryl på canvas 120 x 100 (profil)
Trofé. Blandteknik 120 x 100

 

Akryl på canvas 100 x 120
Blandteknik 100 x 120

 

Ceci n'est pas un poisson. Akryl på canvas 100 x 120
Ceci n'est pas un poisson. Blandteknik 100 x 120

 

Paraply. Akryl på canvas 100 x 40
Paraply. Blandteknik 100 x 40

 

 Akryl på canvas 100 x 120
Akryl på canvas 100 x 120

 

Akryl på canvas 100 x 150
Akryl på canvas 100 x 150