2016 – Ett urval

Människorna tycks inte begripa att jag kommer att dö. Istället gör de en stor sak av att jag växer var dag och att jag snart kommer att slå ut. Och när jag väl har slagit ut kommer man att säga att jag är en praktfull skapelse, behaglig att titta på. Jag vet att det kommer att bli så. För så var det för de andra, de som förlorade sina färger och tynade bort.

Det jag nu ska skriva låter hemskt: Jag önskar att jag inte hade blivit till. Ja, så är det. Och det har gått så långt att jag om dagarna hoppas att man låter bli att vattna mig. En blomma borde inte tänka så, men jag tänker så. Jag kan inget annat.

Men för all del, än ska jag inte dö. De kommer, som de säger, att med kärlek ge mig vatten. Men vad är det för kärlek att låta mig få uppleva den förnedring som skall komma? De talar om kärlek som om det vore en självklarhet, men de förstår inte att deras kärlek förlänger mitt meningslösa liv. Ja, mitt liv är meningslöst. För vad finns det för mening med att man låter mig först få uppleva min blomstring för att sedan, när jag har fått stått där i min prunkande prakt, låta mig långsamt vissna bort?

Man säger att livet kan vara grymt. Det stämmer inte. Livet är grymt, när ens egen undergång är bestämd redan på förhand. Nej, ingen kommer undan förgängelsens tyranni. Hjärtlös är den som skapat livet. Men alla de som är omkring mig tänker inte så. De talar om livet som en gåva, som om den som gav dem livet var fylld av kärlek. Och visst. Det är sant. Livet kan onekligen upplevas som gott, men bara om man låter sig bedras av lögnen. Vilken lögn? undrar ni. Livslögnen, om den nu är bekant för er. Den människa som emellertid funderat över denna lögn och därtill genomskådat den, kommer förr eller senare att stå där tom och naken i sin villfarelse om det goda livet, och önska sig att denne inte tänkt över huvud taget.

Dåren bland oss klarar sig dock. Det gör han alltid. Och på sin dödsbädd kommer han att lovprisa livet för att han har kunnat leva ett gott liv här på jorden. Skrattat och sjungit har han också gjort, likt ett litet barn. På sätt och viss avundas jag dåren. Han har ju i alla fall varit lycklig, den jäveln.

Tiden har gått. Det var länge sedan som jag slog ut i min prakt; då jag stod stolt och rakryggad och gav världen underbara dofter. Men tiden har som sagt gått, och nu står jag här och väntar på att allt ska ta slut.

Ni tycker kanske att mina tankar är alltför dystra för att behaga er. Och att jag är bitter. Det stämmer. För visst är jag bitter. Det är jag verkligen. Bitter över att jag inte kan vara dåren som brister ut i skratt när han ser sina blad förtvina. Bitter över att jag inte förmår att sjunga och gråta av glädje när solen värmer min sedan länge kraftlösa kropp. Bitter över att människorna inte begriper att jag inte vill någonting annat än dö.

Melker Garay

Ur novellsamlingen Fågelskrämman